Idag är jag nervös och har lätttill tårar. Allt är svårt och går långsamt för mig. Känns som allt tar jättelång tid. Mkt har gått fel idag och jag fått smått panik som övergått till tårar nu istället när jag håller tillbaka ilskan. Känns som ingenting betyder nåt. Huvudet går i slow motion jag kan inte tänka inte koncentrera mig på de enklaste saker jag vet jag kan. Jag känner mig senil dement. Har tappat nyckeln till de olika dörrar i hjärnan. Hittar inget av det jag vet fanns där bara en dimma. Känner mig så trött på allt så ledsen. Studerar tågen när de går och ser framrör mig det omöjliga gång på gång. Vad skönt det vore. Absolut tystnad. Inget krav. Inga tvång. Bara frid. Men presis osom jag e för feg för att leva är jag för rädd för att dö. Kvar är vara tomhet och konstant besvikelse på mig själv för i oförmåga att leva upp till mina hårda förväntningar i normer som allmänheten skapat